reflektion...
En tanke
Känner mig ensam. Något så fruktansvärt. Inte hjälper det heller att alla, exakt alla tittar på mig. Inte på grund av att jag springer, åker daladala eller handlar på fruktmarknaden. Dem garvar inte åt det jag gör utan åt mitt utseende. Dem garvar åt det faktum att jag är vit och därmed inte heller ser ut som dem andra. Rasismens ensamhet är påfallande.
Jag trodde att det räckte att anpassa sig till samhället, försöka bära vatten lika självsäkert som dem andra kvinnorna. Jag inser dock nu att varken mitt beteende eller mina handlingar leder till en känsla av att tillhöra "gruppen". Detta eftersom jag blir dömd (och i många fall privilegierad) efter min hudfärg.
Känner mig ensam. Något så fruktansvärt. Inte hjälper det heller att alla, exakt alla tittar på mig. Inte på grund av att jag springer, åker daladala eller handlar på fruktmarknaden. Dem garvar inte åt det jag gör utan åt mitt utseende. Dem garvar åt det faktum att jag är vit och därmed inte heller ser ut som dem andra. Rasismens ensamhet är påfallande.
Jag trodde att det räckte att anpassa sig till samhället, försöka bära vatten lika självsäkert som dem andra kvinnorna. Jag inser dock nu att varken mitt beteende eller mina handlingar leder till en känsla av att tillhöra "gruppen". Detta eftersom jag blir dömd (och i många fall privilegierad) efter min hudfärg.
Intressant med dina reflektioner Linnea. Tyckte sommarprogrammet med Seinabo Sey var så starkt. Där hon beskriver just detta - att vara i en kultur där man inte är representerad offentligt och aldrig haft ngn att identifiera sig med. Vad händer med självbilden då? Du får viktiga existensiella perspektiv. Du är modig tjejen. Kram Karolina